Publicerad den 12 augusti, 2015 av Madeleine Tjernberg Dahlin — Inga Kommentarer ↓

Sommaren, som aldrig kom, är i princip över. Semestern har bland annat ägnats åt deltagande i O-ringen, orientering är en fantastisk sport som jag gillar skarpt. En tur till stugan i Borgafjäll har det också blivit med lite fiske, löptur med hundarna på fjället och god mat och dryck. Men nu börjar den bästa årstiden! Nedräkningen har börjat, inte långt kvar till älgjakten. Hundarna ska toppas, passen vara iordning, jaktstugan göras bebolig och alla andra förberedelser genomföras. Längtar!

Jag brukar när tillfälle ges dra iväg själv och släppa hundarna. Förutsättningarna för bra hundjobb ökar betydligt när det är lugnt och stilla på skogen. Oftast är det rätt rofyllt att strosa på själv utan stress. När unghundar ska jagas in är det perfekt att få vara ute i lugn och ro. Delar här en händelse från hösten 2012, min gråhund Abbes första höst i älgskogen.

En morgon bestämde jag helt spontant att jag skulle fara till skogs, vädret var ok och jobbet fick vänta. Hade ryggsäcken packad med fika. Planen var att inte gå så långt utan leta upp en plats att inta mitt fika på, låta Abbe springa av sig och sen åka hem igen.

Släpper Abbe, tar inte lång stund innan det blir upptag. Det kommer rakt mot mig. Noterar att det är en mindre tjur, höjer bössan, får en lucka och skjuter. Känner att jag var sen i skottet och troligen har det tagit långt bak. Älgen fortsätter med Abbe efter. Vad fasen gjorde jag nu tänker jag för mig själv. Ekipaget stannar upp efter ca 1 km, jag börjar gå efter. När jag har ca 400 meter kvar börjar det röra sig igen. Håller jämna steg men kommer inte närmare. Stannar stundtals upp men inte tillräckligt länge för att jag ska hinna ikapp. Paniken börjar stiga, ensam på skogen med en skadeskjuten älg! Ringer de jag kommer på som skulle kunna komma och hjälpa mig men ingen har möjlighet. Svär långa ramsor för mig själv. Ja, det är bara att fortsätta, jag måste reda upp det här! Knatar på, det går någon timme. Benen börjar kännas tunga. Kommer ut på en väg och chansar, med tanke på terrängen, att älg och hund ska vända upp mot mig. Följer vägen och tillslut vänder det och riktningen är den önskvärda. Älgen kliver ut i vägen och jag kan avsluta. Vilken lättnad! Hur fasen tänkte jag när jag släppte första skottet? Inte alls! Blev helt enkelt för het. Skottet hade tagit i lårets mjukdelar.

Älgen faller ca 80 m från vägen. Nu står jag inför nästa problem. Till bilen är det långt och jag är helt slutkörd. De som skulle kunna komma och hjälpa mig med framdragningen har jag redan ringt och de jobbar. Jag ringer min mammalediga kompis Jill som har sin vän Åsa med barn på besök. De kommer med släpvagn, dragband och fyra barn. Att på tre tjejer dra fram en vuxen älg är inte lätt! Nog för att vi är bra på mycket men lite mer muskelstyrka hade varit önskvärt  Som tur är ligger älgen bredvid ett vattenfyllt dike. Vi baxar ner älgen i diket och kan flotta den fram till vägkanten där vi med hjälp av bilen drar upp den. När älgen tillslut ligger på släpvagnen är vi helt färdiga men jäkligt nöjda. Vi fixade det! Barnen var jätteduktiga och roade sig själva medan vi bökade på.

2012 hade vi tydligen inte så fräcka mobilkameror, suddiga bilder

Min egen insats under denna jakt är inget jag är särskilt stolt över, dumdristigt att skjuta första skottet. Det kändes ändå väldigt skönt att lyckas avsluta det jag ställt till med. Abbes jobb var det som räddade situationen och det jag gladdes åt. Detta var hans femte älg, så särskilt mycket rutin hade han inte.

Det är av erfarenheter man lär sig
Slutsatsen av denna händelse: Tänk först, gör sen!

Madde