Publicerad den 5 juni, 2015 av Madeleine Tjernberg Dahlin — Inga Kommentarer ↓

Nu råder det jakttorka för min del. Mycket tid ägnas åt träning tillsammans med hundarna, de ska självklart vara i form inför jakten. Själv tränar jag inför O-ringen och Vasaloppet, och det skadar ju inte att ha lite kräm i benen till hösten  Abbe älskar våra träningspass, Taiga har varit mer trögstartad, springer bara när hon själv vill. Rätt var det är så kastar hon omkull sig och vägrar kliva upp, ganska irriterande! Ett tag trodde jag att hon hade ont någonstans men så var det inte. En fröken med mycket vilja  De sista veckorna har hon dock förstått att det inte är någon mening att ligga och tjura och pinnar på riktigt bra. Snart uppskattar hon nog våra turer lika mycket som jag och Abbe.

Bäverjakten är slut sedan några veckor och i brist på annat delar jag två episoder från vårens jakt.

Jag och min dotter var ut en kväll i slutet av april. Vi bestämde oss för att prova invid en tjärn där det varit mycket aktivitet. Isen låg kvar men hade släppt från kanterna, backen var fortfarande frusen och vi kunde ganska enkelt smyga ut mot tjärnkanten. Efter bara en liten stund skymtar jag en bäver på långt håll. Den försvinner och det går någon timme utan att något händer. Alva börjar bli uttråkad och vill åka hem. Vi bestämmer oss för att försöka smyga lite längre fram mot hyddan innan vi ger upp. Smyger sakta framåt, plötsligt får vi syn på en bäver alldeles på tjärnkanten, den har dykt upp från ingenstans. Reflexmässigt åker bössan upp och skottet sitter där det ska. Tittar på Alva som ler med hela ansiktet! Delad glädje är dubbel glädje! Vi bärgade bävern och åkte nöjda och glada hem med radion på högsta volym  Ännu ett fint jaktminne att lägga till handlingarna.

Några dagar senare var det sonens tur att följa med. Vi gick ner till sjön där vi bor och tog båten ut. Ankrade en bit utanför hyddan. Efter inte alls lång tid kom den första bävern simmande, strax därefter en till. Länge satt vi och tittade på hur de försvann och snart dök upp igen. Väntade och väntade på att någon skulle ta sig upp på land, men icke. Tålamodet började tryta, när en av bävrarna kommer simmandes rakt mot båten lägger jag an, vet ju att man helst inte ska skjuta när de ligger i vattnet, men det känns bra och avståndet är inte långt. Trycker av…bävern plaskar och dyker. Vänder mig om och ser Alfred flinande säga – Jag såg att det klickade  Jäkla skit! Jag hade glömt att trycka in en patron i loppet! Så fruktansvärt klantigt! Alfred var glad ändå och det var väl inte meningen att vi skulle få den bävern.

Tog tillvara på bäverskinnet från ”Alvas”-bäver och har provat att garva själv. Många steg som ska genomföras och mycket väntan innan man kan gå vidare. Skrapningen har varit mest tidskrävande. Resultatet blev sådär men en sittlapp duger det till. Det bästa är att jag är en erfarenhet rikare.

Hann med två bävrar till denna vår men då var jag ute själv. Roligt det också, men det är alltid något extra när man är två om upplevelsen

Trevlig helg på er!

Madde