Publicerad den 14 oktober, 2015 av Madeleine Tjernberg Dahlin — Inga Kommentarer ↓

Efter en vecka på Sicilien var det äntligen dags för jakt igen. Trots att uppehållet bara är två veckor har det känts tomt. Taiga prickade in sitt andra löp precis när uppehållet startade, bra tajming.

Lördagens jakt gav lyckat resultat. Brorsan sköt en kalv på morgonen och jag sköt en kviga för Abbe på eftermiddagen. Inte mycket att skriva om egentligen. Sken i upptaget och jag råkade stå på rätt plats. För brorsan var det liknande, ko och kalv kom i pass. Odramatiskt.

Söndag 11/10 – en jaktdag att minnas
Samling vid jaktstugan i gryningen. Planen för morgonens jakt smids. Drar lott om vilka två hundar som ska släppas. Jag drar nitlotten, inget hundsläpp på morgonen för mig, typiskt! Bara hoppas på att jag lyckas dra ett hyfsat pass då. Kortleken går runt, blundar och drar ett kort, pass 10. Ja, men det känns helt ok. En bit att gå upp på berget till passet men det har jag inget emot.

Jag och Alf, som dragit passet ovanför mig, traskar iväg uppöver backen. Skönt att få upp värmen i kroppen. Kommer fram till passet som ligger i en fin contorta-gallring. Sitter på en liten höjd med sikt åt alla håll. Skogen är alldeles tyst och stilla, några fåglar bryter stundtals tystanden. Solen håller på att kämpa sig upp. En kall, klar morgon. Älskar det! Njuter av stunden. Hör på radion att hundförarna släpper iväg hundarna. Tänker att här kan jag sitta länge, det gör inget om det inte händer så mycket. Tittar inte ens särskilt frekvent på pejlen, vilken man stundtals har väldigt svårt att slita sig ifrån, bara njuter av stillheten.

Plötsligt sätter den ena hunden igång och skälla, bara en 300-400m från mig. Grova jämthundskall ekar! Leendet sprider sig över ansiktet. Sitter lugnt och lyssnar. En kort stund senare ekar även de lite gällare gråhundskallen och den andra hunden har också fått upp i närheten. Bägge ekipagen står fast. Älgjakt när den är som allra bäst! Jämthunden närmar sig sakta, 200m, 150m. Hör att det knakar och sprakar men sedan viker det från mig och ut över berget. Synd men en härlig stund i alla fall.

Strax därefter hör jag gråhundens stämma närma sig, avståndet är 300m. Hundföraren meddelar att han börjat gå på. Väntar på att skottet ska komma. Pang! Jag rycker till där jag sitter, trots att jag var beredd på skott. Passkytten ovanför mig meddelar att han skjutit på en kviga. Hundföraren hade stött ekipaget och det gick ut på passet. Skytten meddelar att älgen fortsatt och att jag ska se upp. Hör på håll att älgen är på väg. Gör mig klar men får inte något bra läge. En liten lucka uppenbarar sig och jag släpper iväg ett skott eftersom älgen redan är påskjuten. Det fortsätter neröver berget. En av de andra passkyttarna får order om att snabbt gör en förflyttning lite längre österut. Han gör en språngmarsch, hinner i tid och fäller älgen. Bra.

Förutom att älgen inte föll hos första skytten var denna morgon en sån där stund när man påminns om varför man ägnar så mycket tid i skogen och åt denna jaktform. Att få uppleva stunder som denna är värt hur mycket som helst! Den totala närvaron. Skogen, naturen, jakten när det är som allra bäst!

Madde