Jakten som drivkraft

Publicerad den 1 oktober, 2015 av Madeleine Tjernberg Dahlin — Inga Kommentarer ↓

I min familj finns en tydlig gemensam nämnare, det är intresset för naturen, skogen och jakten. Alla som har åldern inne har jägarexamen, även om antalet jaktdagar skiljer sig väsentligt mellan oss. Att ha något som förenar och håller samman är fint, ett intresse som du älskar och inte kan tänka dig att leva utan är en enorm drivkraft.

Hösten 2013 var min lillebror Mikael med om en svår singelolycka. Han körde av okänd anledning av vägen och blev sittande, medvetslös med livshotande skallskador, i bilen i 14(!) timmar innan vi hittade honom. Avåkningen hade skett i en brant slänt och vegetationen kring vägbanan skymde bilen.

Olyckan skedde första veckan på älgjaktsuppehållet, våra föräldrar var i Spanien. De avbröt såklart sin semester och kom hem fortast möjligt. De kommande två veckorna tillbringande vi på Umeå universitetssjukhus med en enorm rädsla och ovisshet. Ingen kunde säga om Micke skulle vakna igen, och om han gjorde det, i vilket skick han skulle vara. Under dagarna Micke var okontaktbar turades vi om att sitta hos honom. Att föra en monolog kan vara svårt, många av våra ”samtal” handlade om minnen och funderingar kring jakten och hur vi skulle ta oss tillbaka till skogen igen. ”Än hade han inte skjutit sin sista älg” var vårt mantra. Efter 10 dagar vaknade Micke och en lång väg för att ta sig tillbaka började.

En månad senare var Micke med på älgjakt igen, dock som följeslagare men ändå! Det hade vi inte kunnat drömma om, läkarnas prognoser hade varit betydligt dystrare. Därefter missade han inte många jaktdagar den hösten heller. Drivkraften att få komma ut och tillbaka till skogen var tillräckligt stor för att han skulle ta sig över de hinder som lagts framför honom.

En dag på slutet av säsongen var jag och Micke ut och släppte Abbe. Han fick upp älg och vi stod strategiskt placerade och fällde älgen. När vi sedan skulle dra fram den och vår älgdragare ”Manicken” skulle köras hoppade Micke, sin vana trogen, upp i förarstolen och brummade iväg. Vilken kolossal lycka jag kände över att vi återigen var tillsammans i skogen där vi båda trivs som bäst. Böka och stöka och med gemensamma krafter nå målet. Denna dag kändes allt som förr igen!
I Mickes fall har hans stora jaktintresse varit en enorm drivkraft för att ta sig tillbaka efter olyckan. Nu, två år senare, är han i princip helt återställd och har nyligen hämtat sin första egna älghund, Hälleforsaren Ghost Rider. 13-ghost
Jag hittade ett utdrag från en av Mickes bästa vänner tillika vår jaktkompis, Magnus Jakobssons, blogg. Inlägget är från slutet av oktober 2013, knappt 1 månad efter olyckan. Tycker det är fint så jag lägger in det här:

”Man blir sjuk av att någon nära är sjuk, har märkt det förut och det blev väldigt tydligt nu. Helt plötsligt kan man inte göra skoluppgifter, att öppna en bok känns värdelöst. Tack och lov är det likadant när de positiva beskeden trillar in, att höra alla framsteg ger mycket. Oron klingar av, blicken siktar framåt och allt blir lättare.

Snart släpper vi en hund, bastar i Bjässjön och tar en kall på nedersta laven. Bara frågan om tid, inget annat.

Men, du skulle aldrig tagit av dig det där halsbandet.”