Publicerad den 31 oktober, 2015 av Madeleine Tjernberg Dahlin — Inga Kommentarer ↓

Den senaste tiden har det på Facebook florerat en länk till en filmsekvens där jämthunden Klara blir attackerad av varg. Många av er har säkert sett den. Under ca 10 min får man se hur Klara kämpar för sitt liv. En hund och hundägares mardröm och det är på riktigt!

Vi är många som har valt att bo på landsbygden. Många av oss har sin historia sen generationer på dessa platser. Vi har en kultur och ett arv där jakt är ett naturligt inslag och ett stort intresse för många.

Våra hundar är högt älskade familjemedlemmar. Att tillsammans med dem bege sig ut på jakt är en härlig känsla. Att få släppa iväg hunden, se hur den arbetar, se den glädje som hunden utstrålar när den får göra det den är ämnad för.

I den del av landet där jag bor, är vi som gott som förskonade från varg. Vi kan, som det ser ut idag, släppa våra hundar och utöva vårt stora intresse utan oro för att våra fyrbenta vänner ska bli attackerade. Jag är oerhört glad och tacksam för det. Jag kan bara föreställa mig hur de människor som är direkt berörda av vargreviren har det. Att inte kunna utöva det intresse man brinner för. Ett liv utan hundar och jakt går, för många med mig, inte att tänka sig.

Undrar hur det skulle vara om det var en annan grupp av människor som stoppades från att utöva sitt intresse och den kultur de lever i? Tänk om en grupp idrottsutövare skulle blir stoppade från att utöva sin sport på grund av att deras arena skulle användas till något annat. Eller om musiker eller konstnärer skulle bli tvungna att sluta utöva sitt intresse och sin passion. Inte få fortsätta att överföra sina kunskaper från generation till generation, inte få ägna sin tid till det de brinner för. Hur skulle de reagera?

Det är för många lätt att säga att naturen ska sköta sig själv. Att människan inte ska blanda sig i. Särskilt lätt är det när man själv inte har något vidare intresse av att vistas i skog och mark, inte själv lever på landsbygden och saknar kunskap om jägarkulturen och om hur vi idag bedriver jakt. För att inte tala om hur landskapet skulle förändras och växa igen om vi inte kan ha tamboskap som håller markerna öppna. Renskötseln är ytterligare en näring som är mycket svår att kombinera med en växande vargstam.

I min värld kan jag inte se ett bättre sätt att skaffa fram ekologiskt, närproducerat kött som genom jakt. Jag vet exakt varifrån köttet kommer och hur det hanteras på väg till tallriken. Det känns bra tycker jag. Mina barn har ett naturligt förhållningsätt till jakten och till hanteringen av det fällda viltet. Det känns fint att de förstår denna kedja och är med och deltar i de olika momenten. Jag vill att vi även i framtiden ska kunna överföra denna kunskap från generation till generation.

När jag kliver upp en jaktmorgon ser jag fram emot att se vad dagen har att erbjuda. Ett bra hundjobb, en härlig naturupplevelse, en fin samvaro med människor som jag trivs med och tycker om. Jag hyser stor respekt för viltet vi jagar och för naturen. Det är för mig en del av jakten. Att jakten bedrivs etiskt riktigt är en självklarhet!

Det finns en stor acceptans för jakt i Sverige idag, det är bra. Den kanske skulle vara än högre om fler skulle ha kunskap om landsbygden och de människor som bor där, om jakten och hur jakten bedrivs. Kanske skulle även klimatet i vargfrågan vara bättre. Jag önskar att större respekt och hänsyn för landsbygden, tamboskapen och för jägarkulturen tas. Att vi hittar acceptabla lösningar som sätter de människor som verkligen berörs av vargproblematiken i första rummet. En vettig förvaltning av vargstammen är det minsta vi kan kräva. Ska det vara så svårt?

Madde