Sista jaktdagarna i september har bjudit på ståndskall och fällda älgar.

Fredagen innehöll jakt i Galtströms skogar med ett gäng SCA-anställda. Sedvanlig samling på morgonkvisten. Jag och Abbe fick gå direkt på morgonen och som följeslagare fick vi med oss Mikael som är fågeljägare men ännu inte älgjägare. Mikael berättade att han varit med tidigare på älgjakt men inte riktigt blivit biten av jaktformen. Passittning från kl. 06.00 till kl. 18.00 utan någon som helst spänning hade inte imponerat något vidare på honom. Visst måste vi kunna visa jakten på ett lite trevligare sätt än så för att locka nya utövare? Att sitta på pass i 12-timmar knäcker nog dom flesta! Men skam den som ger sig. Mikael tänkte ge älgjakten ännu en chans och ville nu prova att gå med hund för att se hur det fungerar. Klok kille!

Härliga höst!

Vi släppte Abbe och första 1,5 timmen hände egentligen ingenting. Jag tänkte i mitt stilla sinne att Mikael måste fundera om vi inte är riktigt kloka som håller på med det här. När vi börjar närma oss passkedjan kommer äntligen upptaget och för första gången i år står älgarna fast. Vi avvaktar en stund innan vi börjar smyga oss närmare hundskallen. Vi kommer fram mot ett hygge och får syn på en älg på långt håll. Abbe är längre bort än så, älgarna han skäller kan inte vara den vi ser. Vi stannar till och kliver upp på varsin stubbe och står och spanar. Älgen vi såg skymten av försvinner ur vårt synfält. En passkytt meddelar att han sett ko med kalv som Abbe ihärdigt skäller ut. Jag och Mikael står och viskar med varandra när vi hör ett knak och plötsligt står en liten pinntjur rakt framför oss på ca 70m. Vi väntar och väntar på skottchansen. Efter en stund vänder tjuren upp bredsidan och skottet går av. Älgen tippar och jag tippar nästintill av stubben jag balanserar på, Mikael räddar upp mig med en snabb armrörelse 🙂 Vi går fram och konstaterar att älgen ligger och Mikaels leende är stort! Roligt att lyckas när nya eller blivande jägare är med. Pinntjuren hade nog smugit undan när Abbe tog upp kon och kalven och hade oturen att smyga åt fel håll.

Abbe jobbar på och det övergår i gångstånd i någon kilometer innan det åter blir fast. Jag gör en ansmygning men när jag är inne på 100m går det lös och viker ut mot en myr. Jag rusar ut på myren och hinner se skymten av älgarna och Abbe innan de fortsätter in på grannmarken. Pappas hund Casper, som kört sitt eget race på morgonen, ansluter även han till ståndskallet. Vi går in och stöter några gånger men utan att lyckas koppla hundarna. Inkallningen fungerar inte riktigt som någon av oss önskar kan man väl säga. Vi ser framför oss hur fredagskvällen kommer att tillbringas i en bil på skogen i väntan på att hundarna ska ge upp. Men tack och lov denna gång för gråhundarnas vattenskräck! Älgarna passerar ett område som är bäverdämt och hundarna blir snopna kvar på ena sidan medan älgarna spatserar över till den andra. Fredagskvällen är räddad!

Dessa två avskyr vatten, tur för oss denna gång!

På lördagen är det åter dags för jakt med ordinarie jaktlag. Jag släpper Taiga på morgonen och hon jagar en stor älgtjur som inte vill stå. Jag hade turen att få se tjuren när han utan ett ljud uppenbarade sig ute på en myr. Ett mycket ståtligt djur! Tjuren lunkade iväg efter en stund och strax efter kom Taiga i spåret. Taiga kommer så småningom tillbaka och tar därefter upp ytterligare en älg som smiter ut mellan två passkyttar.

Till höger om björken kan man ana tjuren.

Taiga

På eftermiddagen får Abbe upp ko med kalv och även denna dag står det fast i upptaget en stund innan det övergår i gångstånd. Älgarna visar sig för en passkytt som inte får något läge och det går sedan ut ur såten där det åter blir fast. Jag förflyttar mig genom en tät ungskog för att kunna genskjuta. Det misslyckas och går över på grannmarken. Jag traskar tillbaka till passkedjan och ställer mig på pass för att invänta den andra hunden som är kvar i området. Blöt som bara den och övertygad om att det inte kommer komma några älgar där jag står börjar jag att byta om till torra kläder. När jag står där i bara understället slänger jag en blick mot vägen. Där mitt i vägen står en kalv! Det är nästan så jag får gnugga mig i ögonen för att säkerställa att jag inte ser i syne. Tar upp bössan och siktar, känns lite vingligt så jag sätter mig ner på sittbrädan i tornet och tar stöd. Förväntar mig att älgen ska kliva undan men icke. Blickstilla mitt i vägen på ca 100 m står den kvar. Jag låter skottet gå och älg nr 40 är nu noterad i jaktdagboken.

Jubileumsälg!

Söndagen bjöd på upptag och stolpe ut. Vi kan summera årets septemberjakt som den bästa rent resultatmässigt på många år. Nu vilar vi upp oss och ser fram emot oktober. De kommande två helgerna ska ägnas åt familjen och orienteringsbudkavlen (stafetten) 25-manna i Stockholmstrakten där jag fått första sträckan tilldelad. Var en 16-17 år sedan jag deltog på den tävlingen senast. Ska bli skoj! 🙂

Madde