Nu är jag less, så oerhört less.
Taiga har varit halt i en vecka, jag har böjt och klämt och töjt i henne men inte hittat något. Var in till veterinären i onsdags. Hon var halt när vi åkte in, på plats hos veterinären visade hon inga tecken på hälta och ingen skada kunde hittas, väl hemma igen var hon lika halt som innan. Väntade några dagar till men det blev inte bättre. Åkte tillbaka till veterinären igen och efter mycket sökande kunde det till slut konstateras att hon har en skelettskada i en tå beroende på ren och skär otur. Domen; 2-4 månaders total vila!

För många av er behöver jag inte skriva ett ord till. Jag for hem, gick och gömde mig och grät så snoret forsade.
Efter att ha snorat klart tog jag och tittade på några avsnitt av Småstadsliv och ”Älglösa” jaktlag, mungiporna for oundvikligen upp en nivå och jag kunde se något ljusare på tillvaron. Det hade kunnat vara värre, men det känns ändå väldigt tungt!

Det är svårt att beskriva hur mycket jakten och hundarna betyder. När en sådan här sak händer och man ser hela hösten tillsammans med Taiga segla bort är det lätt att hålla sig för skratt. Och när jag analyserar min egen reaktion inser jag vilken oerhörd stor del jakten och hundarna är i mitt liv. Obeskrivligt!

Nu har vi som tur är Abbe som är pigg och frisk men det var Taigas utveckling som jag mest sett fram emot att följa denna säsong. Hon är tre år och har utvecklats fint i skogen. Vi var uttagna att representera Västernorrland i länskampen i oktober och det har jag såklart sett fram emot, av detta blir det nu intet.

Jag ska bryta ihop ett tag till sen är det bara att försöka se framåt och komma igen. ”Älglösa” är bra terapi!

Madde