Ståndskall på annan mark

I lördags hade vi en ovanligt lyckad jaktdag. Morgonen startade med samling vid fem-snåret. Planen för dagen lades upp, pass lottades och vilka hundar som skulle släppas gjordes upp. På min lott föll passittning i mindre fördelaktig vind men så är det ibland.

Hundarna släpptes och upptagen kom efter inte allt för lång väntan. Tvåans hund gick ut med älg på en passkytt som inte gjorde några misstag och en ensam ko föll. Strax därefter fick Treans hund tag på ko med kalv som stod fast i upptaget, inte en allt för vanlig företeelse i början av september på våra marker. Trean smög på och fällde kalven, hunden fortsatte med kon i omväxlande stånd- och gångstånd. Det drog sig ner mot passkedjan i söder men lyckades efter många om och men slinka mellan två passkyttar och in på grannmarken där det åter blev stopp.

I vårt område har vi gott samarbete med grannlagen, ett telefonsamtal och det var grönt att gå in på ståndskallet. Trean har ett dåligt knä och nya fräscha ben behövdes. Jag och min far tog med glädje oss an uppgiften. Efter att ha gått runt för att komma rätt i vind och få lite höjd gentemot älg och hund närmade vi oss ståndskallet. Efter att ha bökat oss igenom ett tätare parti med yngre gran så öppnande sig skogen och sikten blev bättra. Vi tog varsin sida om en bröt vindfällen och jag fick älg och hund fint nedanför mig. Första läget gick inte att ta då hunden stod precis bakom älgen, när andra läget kom och hunden var utom fara tryckte jag av. En rusning och ytterligare ett utfall mot hunden hann kon med innan hon föll.

Nero som gjorde jobbet hade redan hunnit till bilen när bilden togs, synd!

Min far påstår att det är självklart att lämna företräde år sina barn…jag påstår att företrädet beror på att han hör väldigt dåligt och har svårt att lokalisera var hund och älg befinner sig… 😉

Sak samma, alltid lika roligt att få skjuta på ståndskall. Tack Anders som lämnade över läget!

Ytterligare en kalv fälldes på pass denna dag och jobb fick vi så det räckte. Lägligt nog gick vår fina gamla hemmabyggda älgdragare ”Manicken” sönder och framdragningen tog extra lång tid.

Söndagens jakt blev mer fiasko betonad. Det började redan när kaffet skulle kokas på morgonen, i samma veva som jag sticker sladden till perkolatorn i uttaget så händer något med strömmen och frysen, mikron och diskmaskinen slås ut, suck! Själva jakten blev inte mycket bättre, Taiga var halt och fick vila, inget upptag för Abbe och Tvåans hund fastnade i en rävfälla på grannmarken. Bara att bita ihop och komma igen 🙂

Sammanfattningsvis har vi haft en bra första älgjaktsvecka med 9 fällda älgar. Den årliga filékvällen blev också väldigt lyckad, supertrevligt att ett av grannlagen kom förbi och förgyllde kvällen!

Nu ångar vi vidare in i hösten!

Madde

Störst går först?

Jag såg ett klipp på Facebook för en tid sedan som tjejgänget WeSki XC hade delat. En härlig hyllning till Britta Johansson Norgren och alla andra starka tjejer, men texten innehåller mer än så.

Sången fick mig att minnas en händelse från Vasaloppet 2016.
Det var strax innan Smågan. Vi låg tätt tätt i spåren ute på de stora myrarna, jag gjorde allt för att hålla min position och hålla stavarna hela. Plötsligt ropar mannen som ligger i rygg på mig med irriterad röst ”Hörru tjejen, flytta på dig!” Jag minns att det brann till rejält i skallen och jag fick använda mycket energi till att fokusera på att fortsätta forcera framåt istället för att vända mig om och säga honom några väl valda ord.

Med dryga milen kvar av loppet, när krafterna är slut, det är glesare mellan åkarna och det bara är viljan som driver en framåt glider en man upp vid min sida. Han frågar hur jag ligger till och vad jag har för mål med loppet. Frenetiskt stakande svara jag att jag tror jag ligger någonstans kring 40:e och mitt mål är topp 50. Han öser uppmuntrande ord över mig och ger otroligt mycket positiv energi. Glad i själen och med vetskapen att det snart är över skidar jag i mål på en 41:a plats och är supernöjd! Tack till denna okända man som tog sig tid och hejade fram mig i spåret, det vägde med råge upp den första mannens beteende.

Att som tjej slå sig in och ta plats i en mansdominerad värld är inte lätt. Det finns massvis av tjejer som är superkompententa men som inte gör så mycket väsen av sig, de hörs och syns inte på samma sätt som många män har förmåga att göra. Många av oss har liksom inte lärt sig det.

Fotograf: Laura Leyshon

Jakten är en av alla mansdominerade världar och en värld jag är en del av och kan relatera till. I mitt jaktlag är vi 11 killar och 3 tjejer. Ingen av oss tjejer har någonsin behandlats annorlunda än killarna, vi är jämlikar. Vi skämtar, diskuterar och respekterar varandra. Jag valdes till jaktledare för drygt ett år sedan för att laget ansåg mig lämpad för uppgiften, ingenting annat. Detta förhållningssätt borde vara en självklarhet överallt, för alla.

Tyvärr kan en alldeles för stor del av de kvinnliga jägarna vittna om tillfällen då de p.g.a. sitt kön har behandlats illa, så även jag. Att som kvinna gå in i en jaktbutik och bemötas arrogant och antas vara okunnig är ett klassiskt exempel men även grova påhopp förekommer tyvärr.

Vi borde ha kommit längre vad gäller jämlikhet i Sverige idag, vad är det som gör att det tar sådan tid? Är det rädsla? Brist på respekt och hänsyn?  Jag vill att min 12-åriga dotter ska ha samma förutsättningar och möjligheter som sina jämnåriga killkompisar. Aldrig behöva kliva åt sidan och lämna plats eller behandlas illa för att hon är tjej.

Min gamla skidåkarvän Johanna Ojala är ett bra exempel på att det går att framgångsrikt slå sig fram i en mansdominerad värld. Med kunskap, ödmjukhet och en vilja att hela tiden utvecklas och möta nya utmaningar kan man komma långt. Till det krävs också att det finns de som tror på en, stöttar och ger en chansen.

Jag hoppas att vi i framtiden ser fler kvinnor på framträdande positioner i idrottsvärlden, inom jakten och i Företagssverige. Att jämlikhet är en självklarhet och att det är kompetens och ingenting annat som avgör vem som tillsätts på olika positioner.

Heja alla starka, självständiga kvinnor och heja alla stöttande, fördomsfria män!

Madde

Ripjakt

Vilken fin helg jag, min syster Marie och vår mamma har haft!

Det hela började med att mamma tyckte det var dags för en ”tjejhelg”. Jag såg framför mig en visit till Stockholm eller dylikt och kan erkänna att jag inte var översugen på en sådan typ av aktivitet. Jag föreslog istället att vi skulle jaga ripa. Min syster har alltid hängt med på mina påhitt och för det mesta tycker hon det är roligt, att Marie skulle nappa på idén var jag ganska säker på. Att mamma däremot, som inte är jägare även om hon har jägarexamen, skulle tycka att idén var lika strålande som mig och Marie var jag inte helt övertygad om. Men hon är tuff och väldigt snäll min mamma så hon protesterade inte. I julklapp fick hon en snöcamodräkt och saken var klar 🙂

img_7501

På fredagsmorgonen packade vi våra ryggsäckar och drog ut på äventyr. I bilen på väg till utgångsplatsen såg vi fyra ripor sitta mitt i vägen och hoppet om att hitta lite ripor steg. Glada i hågen spände vi på oss skidorna och drog iväg. Upp, upp, upp skidade vi. Vädret var växlande men mestadels fint, helt underbart att skida i björkskogen även om vi inte såg röken av några ripor.

img_7515

Vi fortsatte enträget upp mot fjället, väl uppe konstaterade vi att vinden var hård och att fortsätta längre upp var inte att tänka på.

img_7524

Vi vände istället ner i björkskogen igen och hittade en plats som låg hyfsat i lä där vi tog rast och stekte oss fantastiskt goda kolbullar, tänk vad god maten är utomhus 🙂

img_7536

Lite kokkaffe på det så var vi redo att påbörja färden neröver. Mamma kämpade hårt och många vurpor blev det.

img_7531

Efter många timmar på skidorna och inte en ripa i sikte var vi tillbaka vid bilen, glada för en fin dag tillsammans. Middag intogs hos Per och Anneli på Borgagården och kvällen avslutades i stugan. En dag helt i min smak 🙂

Lördagsmorgonen var aningen seg för vissa. Mamma valde att ta en lugn skidtur på egen hand medan jag och Marie ville ge oss ut på jakt igen. Mamma skjutsade ut oss och planen var att skida upp på fjället och tillbaka till stugan. Vädret var inget vidare med lätt snöfall, men sikten var rätt ok ändå och vinden svag. Första timmen kämpade vi i brant granskog med en decimeter klabbsnö under skidorna. Väl uppe i björkskogen började vi fundera om vi tagit oss vatten över huvudet, sträckan vi tänkt åka är ju inte alls lång när vi kör den med skoter, på skogskidor och blötsnö var saken en annan! Men vi är inte dom som ger sig i första taget och så många val hade vi inte heller. Efter en kort fikapaus, inga kolbullar eller kokkaffe denna dag, fortsatte vi jakten på riporna. Vi spanade och spanade, åkte och åkte utan att se tillstymmelse till spår efter några ripor.

img_7545

När vi väl började färden neröver och i princip hade gett upp hoppet att få se några ripor så dök de upp. När vi i full fart kommer åkandes utöver en kulle så sitter de där i skydd av en gran. Vi hinner såklart inte få stopp på skidorna i tid och får se två ripor ta till vingarna. Får ögonen på en av dem igen men kommer inte till skott innan det är försent. Vi sörjde inte det särskilt utan var glada över att vi i alla fall hade fått se två vita fina fåglar. Sedan kom den stora utmaningen…att med skogsskidor ta sig ner för en opistad svart slalombacke. Ojoj vad benen darrade och vristerna ömmade när vi väl var nere! Kvällen bjöd på himmelskt goda älghamburgare, hemmagjorda strips och rödvin.

Som plåster på såren över den uteblivna jaktlyckan kan nämnas att det sägs vara dåligt med ripa i Borgafjällen i år. Men den uteblivna jaktlyckan spelar egentligen ingen roll för vår del, en härlig helg tillsammans med många skratt har vi haft.

img_8138

Undrar om jag får med mamma ännu en gång? 😉

Madde

Vintersäsong

Har precis kvitterat årets älgjakt på jaktrapport för lagets del, säsongen har gått otroligt fort och kantats av tidig snö och dåligt före. Känns långt till nästa höst men tiden flyger fram så snart står vi där igen, förväntansfulla med laddade hundar. Längtar!

Nu är jag och min familj inne i nästa intensiva period. Vintersäsongen fylls med mycket idrottande. Jag och min dotter Alva ägnar många kvällar i skidspåren och helgerna är fullspäckade med tävlingar, mest för Alvas del men även jag åker nån tävling då och då. Debuterade i klassen D35(!) för någon helg sedan. Lyckades knipa ett DM-guld i nämnda klass över 10km fristil. Bara två tappra på startlinjen men ändå 😉 Det är samma process varje gång det ska tävlas. När anmälan ska göras någon vecka innan tävling är känslan positiv och förväntansfull. Dagen innan tävling funderar jag på om jag kan dra mig ur. På tävlingsdagen ångrar jag bittert mitt beslut att tävla och kan för mitt liv inte begripa varför jag utsätter mig för det! När starten gått tar glädjen och endorfinerna över. Lika härlig känsla att korsa mållinjen varje gång! Efteråt känner jag mig alltid glad och stolt över att jag gjorde det. Inför nästa tävling är proceduren den samma igen…

img_8081
Alva i tävlingsspåret.

img_8032
En härlig skidtur med Abbe.

Försöker att få Alfred att åka lite skidor också men det går tungt. Han ägnar all sin lediga tid åt hockey och ibland undrar jag om han flyttat till ishallen. Jag är otroligt glad över att våra barn idrottar och att de tycker det är så himla roligt. Idrotten ger så mycket positivt, älskar det verkligen!

img_8082
Ett glatt gäng hockeyspelare!

Alva blev för en tid sedan tillfrågad att åka draghunds-SM. Hon fick låna vorstehn Wiper och i torsdags drog vi ner till SM i Söderhamn, det var en nervös tjej som ställde sig på startlinjen. När väl starten gick flög Alva och Wiper fram och lyckades knipa ett brons. Jättekul! Roligt att kunna kombinera intressena skidåkning och hundar. Stort Tack till Therese som lånade ut Wiper till Alva.

img_8104

img_8105
Alva och Wiper

Trodde att jakten var över för min och hundarnas del men i måndags for vi söderut, till ett av Gävleborgs älgförvaltningsområden, där jakten pågår tom. 28 feb. Jag jagade med Taiga som fick tag på flyktbenägna älgar. Det hela slutade med att älgarna simmade över ett sund och Taiga gjorde ett försök att simma efter. Som tur var vände hon och tog sig upp på land igen. Usch va obehagligt att se i pejlen att hon befann sig ute i havet! Tur att det gick väl denna gång.

Nästa helg har jag lurat med mamma och syster på ripjakt i Borga, det ser jag fram emot. Hoppas på att vädret är med oss!

Madde

2016 i bilder – God Jul och Gott Nytt År!

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Fredagen var en sådan där dag när det inte alls blev som jag tänkt mig. Dagen inleddes enligt plan. Jag var inbokad för att döma ett jaktprov och jag och hundägaren hade en trevlig förmiddag i skogen, även om provet inte gick så bra som vi hoppats men så är det ibland. Vi bröt provet kring 12-tiden och avlutade med en fika vid elden innan jag drog mig hemåt. Jag och min bror har nyligen fyllt år och vi skulle bjuda våra far- och morföräldrar och vår syster med barn på middag. När jag rullade hemåt såg jag framför mig en lugn eftermiddag med tid till att förbereda maten i lugn och ro med ett gott glas vin. Fredrik, som besitter större kokkunskap än jag, var på Åland och jagade rådjur så jag ansåg mig behöva lite extra tid för att på egen hand få till maten 🙂

Jag kommer hem och möts av två förväntansfulla hundar med viftande svansar i hundgården. Stannar upp och tittar på dem och tänker ”Jaja ni får väl komma in en stund innan gästerna kommer”. Går fram till hundgården, öppnar dörren lite på glänt. Tar lös Taigas koppel men Abbes har frusit och jag krånglar för att få lös haken från hundgårdsnätet. Abbe ser sin chans, trycker in nosen i glipan i dörren och innan jag hinner reagera rusar han i full fart ut ur hundgården! Jag skriker på honom men vet att det är lönlöst. Hoppar in i bilen och hoppas på att hinna ikapp ”dåren” innan han når skogen. Lyckas såklart inte med det och jag svär långa ramsor och förbannar mig själv över att jag ens tänkte tanken att ta in dom. Ser hur min eftermiddag dramatiskt byter skepnad och planen med den där lugna matlagningen och ett glas vin byts till en mer hetsig variant.

Jag tar Taiga i koppel och börjar följa Abbes spår som går raka vägen upp på berget här intill. Vill gärna veta vad han tar sig för och hoppas innerligt att han inte får tag på en älg! Det har snöat en del den senaste veckan, snödjupet når mig stundtals till knäna. Stretar på i spåret och konstaterar att han verkar jaga rådjur, bättre än älg tänker jag och fortsätter kämpa mig fram ihärdigt lyssnande efter hundskall. Ringer brorsan som kommer och kör vägarna runt omkring i hopp om att få syn på Abbe. Men icke, längre och längre in i skogen kommer vi och min oro för att han ska få tag på en älg är nu stor. Efter att ha gått i spåret i dryga 2 timmar och skymningen kommer ger jag upp. Helt slut, hungrig, törstig, blöt och vansinnigt förbannad på mig själv går jag ut på närmsta väg. När jag väl är hemma är det mörkt och inte långt kvar tills middagen är tänkt att serveras. Lägger ut en blänkare på Facebook om att Abbe är på rymmen och tar tag i matlagningen.

img_7725

Efter någon timme hör en i grannbyn av sig. Han har sett mitt inlägg på Facebook och meddelar att en kvinna i trakten nyss lagt ut att hon har tagit rätt på en gråhund som nu står i hennes hundgård. JAAA! Slänger mig i bilen och åker dit. Mycket riktigt, i hundgården hemma hos henne står Abbe nöjd och glad! Säga vad man vill om sociala medier men denna gång var det räddningen på min kväll/natt 🙂

Åker hem och bjuder på middagen som planerat, dock något senare än tänkt. Vinet smakade ypperligt och det blev trots allt en trevlig kväll!

Lördagen ägnades åt älgjakt med pejlhalsbandet på. För gråhundarnas del är snödjupet tyvärr i mesta laget. Ingen älg fälld men alla hundar som släpptes jobbade med älg. Abbe hade bra krut i benen trots fredagens race, fick hämta honom i Västerlo drygt 10km fågelvägen från där jag släppte honom. Det var den jaktdagen.

Söndagen var en strålande vinterdag, mitt i november. Jag och min dotter Alva tog skidorna och spanade efter toppfågel. En hel del orrar såg vi och jag sköt bom på två! Hade lite väl dryga håll om jag nu ska skylla på något, en mysig dag i skogen hade vi i alla fall.

img_7721

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att helgens jaktresultat inte är något att skryta med, ibland blir det inte som man tänkt sig helt enkelt. Men helgen har ändå varit fin på nåvis 🙂

Madde

Vind i seglen

Sista jaktdagarna i september har bjudit på ståndskall och fällda älgar.

Fredagen innehöll jakt i Galtströms skogar med ett gäng SCA-anställda. Sedvanlig samling på morgonkvisten. Jag och Abbe fick gå direkt på morgonen och som följeslagare fick vi med oss Mikael som är fågeljägare men ännu inte älgjägare. Mikael berättade att han varit med tidigare på älgjakt men inte riktigt blivit biten av jaktformen. Passittning från kl. 06.00 till kl. 18.00 utan någon som helst spänning hade inte imponerat något vidare på honom. Visst måste vi kunna visa jakten på ett lite trevligare sätt än så för att locka nya utövare? Att sitta på pass i 12-timmar knäcker nog dom flesta! Men skam den som ger sig. Mikael tänkte ge älgjakten ännu en chans och ville nu prova att gå med hund för att se hur det fungerar. Klok kille!

img_7368
Härliga höst!

Vi släppte Abbe och första 1,5 timmen hände egentligen ingenting. Jag tänkte i mitt stilla sinne att Mikael måste fundera om vi inte är riktigt kloka som håller på med det här. När vi börjar närma oss passkedjan kommer äntligen upptaget och för första gången i år står älgarna fast. Vi avvaktar en stund innan vi börjar smyga oss närmare hundskallen. Vi kommer fram mot ett hygge och får syn på en älg på långt håll. Abbe är längre bort än så, älgarna han skäller kan inte vara den vi ser. Vi stannar till och kliver upp på varsin stubbe och står och spanar. Älgen vi såg skymten av försvinner ur vårt synfält. En passkytt meddelar att han sett ko med kalv som Abbe ihärdigt skäller ut. Jag och Mikael står och viskar med varandra när vi hör ett knak och plötsligt står en liten pinntjur rakt framför oss på ca 70m. Vi väntar och väntar på skottchansen. Efter en stund vänder tjuren upp bredsidan och skottet går av. Älgen tippar och jag tippar nästintill av stubben jag balanserar på, Mikael räddar upp mig med en snabb armrörelse 🙂 Vi går fram och konstaterar att älgen ligger och Mikaels leende är stort! Roligt att lyckas när nya eller blivande jägare är med. Pinntjuren hade nog smugit undan när Abbe tog upp kon och kalven och hade oturen att smyga åt fel håll.

img_7379

Abbe jobbar på och det övergår i gångstånd i någon kilometer innan det åter blir fast. Jag gör en ansmygning men när jag är inne på 100m går det lös och viker ut mot en myr. Jag rusar ut på myren och hinner se skymten av älgarna och Abbe innan de fortsätter in på grannmarken. Pappas hund Casper, som kört sitt eget race på morgonen, ansluter även han till ståndskallet. Vi går in och stöter några gånger men utan att lyckas koppla hundarna. Inkallningen fungerar inte riktigt som någon av oss önskar kan man väl säga. Vi ser framför oss hur fredagskvällen kommer att tillbringas i en bil på skogen i väntan på att hundarna ska ge upp. Men tack och lov denna gång för gråhundarnas vattenskräck! Älgarna passerar ett område som är bäverdämt och hundarna blir snopna kvar på ena sidan medan älgarna spatserar över till den andra. Fredagskvällen är räddad!

img_7376
Dessa två avskyr vatten, tur för oss denna gång!

På lördagen är det åter dags för jakt med ordinarie jaktlag. Jag släpper Taiga på morgonen och hon jagar en stor älgtjur som inte vill stå. Jag hade turen att få se tjuren när han utan ett ljud uppenbarade sig ute på en myr. Ett mycket ståtligt djur! Tjuren lunkade iväg efter en stund och strax efter kom Taiga i spåret. Taiga kommer så småningom tillbaka och tar därefter upp ytterligare en älg som smiter ut mellan två passkyttar.

img_7380
Till höger om björken kan man ana tjuren.

img_7463
Taiga

På eftermiddagen får Abbe upp ko med kalv och även denna dag står det fast i upptaget en stund innan det övergår i gångstånd. Älgarna visar sig för en passkytt som inte får något läge och det går sedan ut ur såten där det åter blir fast. Jag förflyttar mig genom en tät ungskog för att kunna genskjuta. Det misslyckas och går över på grannmarken. Jag traskar tillbaka till passkedjan och ställer mig på pass för att invänta den andra hunden som är kvar i området. Blöt som bara den och övertygad om att det inte kommer komma några älgar där jag står börjar jag att byta om till torra kläder. När jag står där i bara understället slänger jag en blick mot vägen. Där mitt i vägen står en kalv! Det är nästan så jag får gnugga mig i ögonen för att säkerställa att jag inte ser i syne. Tar upp bössan och siktar, känns lite vingligt så jag sätter mig ner på sittbrädan i tornet och tar stöd. Förväntar mig att älgen ska kliva undan men icke. Blickstilla mitt i vägen på ca 100 m står den kvar. Jag låter skottet gå och älg nr 40 är nu noterad i jaktdagboken.

img_7382
Jubileumsälg!

Söndagen bjöd på upptag och stolpe ut. Vi kan summera årets septemberjakt som den bästa rent resultatmässigt på många år. Nu vilar vi upp oss och ser fram emot oktober. De kommande två helgerna ska ägnas åt familjen och orienteringsbudkavlen (stafetten) 25-manna i Stockholmstrakten där jag fått första sträckan tilldelad. Var en 16-17 år sedan jag deltog på den tävlingen senast. Ska bli skoj! 🙂

Madde

Stora tjurar och Taigas andra älg!

Helgen har bjudit på många olika händelser, en del positiva och andra mindre roliga.

Lördagens jakt gav bra resultat och vi kunde summera tre fällda kalvar innan dagen var slut. Förutom de fällda älgarna hade vi flera älgobs av passkyttar, bla. släpptes en ko då det var oklart om hon hade kalv. Det är svårt det där med koskytte, särskilt på vägpass då man oftast inte har särskilt lång tid på sig att avgöra om det finns någon kalv med. Det bästa är när man hunnit få indikationer innan på hur det är med den saken. Om man inte är säker på situationen är det alltid bättre att hålla inne med skottet än att chansa och låta det gå. Som en klok gubbe sa till mig under ett av mina första år som jägare ”du kan aldrig ångra ett skott du inte skjutit”.

Söndagen bjöd på mer dramatik. Vi bestämde oss för att jaga av den södra kanten på området. Passen lottades ut och två hundar släpptes med olika utgångspunkter. Ganska snart meddelar en passkytt att en större tjur har passerat honom.

I vårt älgskötselområde är det bestämt att i september är det förbud på tjurar med fler än 10-taggar. I oktober har vi en pott på 10 stycken tjurar med fler än 10-taggar och när den är full så inträder åter förbud på dessa. Syftet med förbudet är att försöka öka älgstammens medelålder och kvalitet. Risken med en för ung älgstam med få kapitala tjurar är att korna går i ombrunst, resultatet blir sent födda kalvar eller att korna inte betäcks alls.

Passkytten släppte således denna tjur förbi sig. En stund senare får samma kille ko med två kalvar i pass och skjuter på den bakre kalven som går undan. En av hundförarna kopplar sin hund och går ner till skottplatsen och gör en skottplatsundersökning. Den andra hunden får upp älg och det bär iväg genom området och upp mot passkedjan i norr. Skott avlossas och passare meddelar att han skjutit på en mindre tjur. Hunden är strax bakom och snart ekar jämthundskallen. Älgen rör sig sakta norrut och vi kan utgå från att skotten har träffat men inte fällt älgen. Hundföraren avancerar mot hundskallen och kan efter en stund avsluta. När vi sedan återsamlas och hundföraren ansluter får vi meddelandet om att den ”lilla” tjuren var betydligt större än så och har 11-taggar…

bild11870
En gammal bild på min bror och en 12-taggare han fällde för ett antal år sedan.

Helgen innan hade vi en liknande situation där en hundförare fällde en 10-taggare, ett gränsfall. Vi diskuterade då noga igenom hur vi ska hantera en situation om någon fäller en 10+ tjur trots förbudet. Alla i laget var överens om vad som gäller och slutsatsen blev att om det inträffar så blir följden två jakthelgers avstängning.

Att vi hade gjort påföljden klar innan detta inträffade gjorde situationen väldigt mycket enklare att hantera. Passkytten som skjutit och som var mycket ångerfull tog sitt straff och bad så hemskt mycket om ursäkt. Han hade inte uppfattat älgens storlek och sköt i tron att älgen var betydligt mindre. Ett fel har helt klart begåtts men vi måste också komma ihåg att det inte alltid är så lätt att i stundens hetta hinna avgöra om älgen är lovlig eller ej, särskilt inte om den kommer med fart och man inte hinner se den under en längre tid. Men oavsett så faller jag åter tillbaks på den kloka gubbens ord ”du kan aldrig ångra ett skott du inte skjutit”. Det ligger mycket i det!

Med detta överstökat hade vi nästa situation att klara upp, den påskjutna kalven. Vi ställde om passkyttarna och jag tillsammans med min unghund Taiga och min far tog oss an spåret. Vi började att spåra med Taiga i band men det var väldigt svårt att reda ut vilket spår som var det rätta då fyra älgar gått över på samma ställe. Efter en stunds stirrande i spåren lyckades jag få ögonen på en liten benbit men kunde inte hitta något mer blod. Taiga tog ett spår som vi ganska snabbt kunde konstatera var tjurens. Vi tog om och gick undan en bit från själva skottplatsen och släppte helt enkelt Taiga. Nu blev det lättare för henne. Vi visste att de friska älgarna hade gått i sydlig och västlig riktning och ofta viker en påskjuten kalv av från kon. Våra teorier stämde och Taiga drog iväg österut. Vi gick sakta bakom i spåret och hittade tillslut några bloddroppar, hon var på rätt spår!

img_7351
Det krävdes lite detektivjobb för att få ögonen på blodspåret.

Det bär iväg rakt öster i nästan 4km innan upptaget kommer. Gång- och ståndskall och jag förflyttar mig så pass att jag kan börja gå på. Kommer ut på ett hygge, hör hur Taiga jobbar på, får se en skymt av älgen på en myr ca 150m nedanför mig. Jag gör en snabb förflyttning för att komma på rätt sida om det hela, får älgen på ca 30m och skjuter. Älgen tippar och jag har fällt Taigas andra älg. Den första skyttens skott hade tagit lågt och strukit under bröstkorgen och armbågen på älgen. En skada som älgen troligen hade överlevt men ändå så skönt att få avsluta eftersöket. Är otroligt nöjd med Taigas jobb!

img_7363
Taiga med sin andra älg.

img_7364
Nöjda tjejer 🙂

Summa summarum var helgen händelserik och nya erfarenheter tar vi med oss. Helgens höjdpunkt var såklart Taigas insats under söndagen, den lever jag länge på 🙂 Nu ställer vi siktet mot nya spännande jaktdagar!

Madde