En sammanfattning av hösten i bilder. Klicka på första bilden så får ni upp bildspel och full text. Håll tillgodo 🙂
Gott Nytt År!!!
Madde
En sammanfattning av hösten i bilder. Klicka på första bilden så får ni upp bildspel och full text. Håll tillgodo 🙂
Gott Nytt År!!!
Madde
Morgonen är kall och klar, termometern visar på någon minusgrad. Jag stryker kopplet av Taiga som ilar iväg. Jag går sakta efter, det frasar under kängorna. Når en myr och stannar till, Taiga är längre ut på myren. Hon försvinner utom synhåll och jag står kvar och väntar. Minuterna går, förväntansfull njuter jag av stillheten.
Plötsligt bryts tystnaden av bestämda hundskall. Jag ler för mig själv. Tittar på pejlen, knappt 300m bort, ska det här verkligen stå? Hundskallen fortsätter eka, det står fast. En lyckokänsla sprider sig i kroppen, jag njuter av stunden. Kollar vinden, den är svag på syd. Funderar på hur jag ska angripa detta. Det kommer bli svårt men jag lovar mig själv att göra mitt bästa.
Börjar sakta gå fot om fot längs myrkanten. Tar mig in i ett parti med löv, sätter ner foten försiktigt försiktigt så jag till slut kan stödja på den och gör om proceduren gång på gång. Oändligt sakta går det. Lövet byts mot öppen tallskog. Här går det lite bättre, mossan är lättare att trycka till utan att det låter så mycket. Sneglar på pejlen, 150m. Siktar på en liten höjd en bit framför mig. Tar jag mig dit kanske jag kan ana något. Fortsätter att fot om fot sakta ta mig framåt. Når höjden, 80m. Den öppna tallskogen byts mot tät gran. Hör att det sakta börjar flytta sig ut mot myren intill. Får syn på en viltstig som jag tyst kan ta mig fram på. Kommer ut genom tätningen och myren öppnar sig framför mig. Här bär mossan så jag snabbt och ljudlöst kan ta mig fram, skönt. Tar några snabba kliv. Får syn på Taiga i sin röda väst där hon frenetiskt jobbar på. Förväntar mig vita älgben men får istället syn på björnen.
Där på andra sidan den frusna myren står Den, i skenet av solen som precis tagit sig upp över trädtopparna. Detta ögonblick kommer jag för alltid bära med mig. Fantastisk häftigt och vackert!
Jag stöter. Går fram och studerar spåren. Tänder en tjärvedsbrasa, dricker en kopp kaffe och njuter!
Magiskt!
Madde
Hashtaggen #metoo är högaktuell och man kan på sociala medier läsa massvis av historier där kvinnor berättar om övergrepp och/eller sexuella trakasserier de blivit utsatta för. Nedslående läsning men positivt att problemet kommer fram i ljuset! Förhoppningsvis bidrar det till att öppna ögon och till förbättring.
Själv har jag aldrig fysiskt blivit utsatt för något men en händelse som jag direkt kom att tänka på är denna;
Jag tror året var 2006. Jag hade dragit ihop en jakt enbart för tjejer. Några av oss testade att vi hörde varandra i radioapparaterna. Plötsligt kommer en mansröst in på radion och säger med hotfull stämma: ”Håll käften. Småfittor ska inte vara i skogen!”.
Vad gör man? Vad säger man? Chockad. Mållös. Under dagen kom ytterligare några kommentarer från samma stämma, uttalandena var allt annat än trevliga.
Jag tog kontakt med min far och vi åkte tillsammans och konfronterade jaktledaren i det jaktlag kommentarerna kommit ifrån. Jaktledaren förnekade att han hört något och sade sig inte ha en aning om vem som kunde ha gjort uttalandena. Besviken och förödmjukad gick jag därifrån. Det är klart att han visste!
Typerna som håller idioterna om ryggen, förminskar, förnekar, tiger gör mig nästan mest förbannad! Hur svårt ska det vara att stå rak i ryggen och göra rätt?
Det jag här berättar är inga sexuella trakasserier eller något övergrepp. Eller någon form av övergrepp är det kanske, verbalt övergrepp? Det är i alla fall ett skrämmande synsätt på kvinnor. En obehaglig upplevelse och jag kände en tid efter detta en väldig olust att jaga i närheten av denna mark.
Jag tror att vår viktigaste uppgift är att uppfostra våra pojkar till empatiska, ödmjuka killar som inte skulle drömma om att behandla en tjej illa och som vet att ett nej är ett NEJ.
Respekt!
Madde
PS. Läs gärna inlägget ”Störst går först” också DS.
https://blandalgarochskog.com/2017/03/15/storst-gar-forst/
Förra helgen arrangerade Jägareförbundet Indal-Liden, tillsammans med oss i Hullsjön-Västanbäck jaktlag, älgjakt för nya jägare.
Hullsjön-Västanbäcks jaktlag tillsammans med gästande nya jägare.
Samling skedde i Västanbäck på lördagseftermiddagen. De nya jägarna trillade in en efter en och installerade sig i stugan. Därefter gick vi igenom jakt-PM, säker vapenhantering och information inför söndagens jakt.
Genomgång inför söndagens jakt.
Lördagskvällen kröntes med en fantastisk middag tillagad av Jonas Engman och trevlig samvaro. Det var ett gäng förväntansfulla och lite pirriga jägare som senare kröp till kojs.
Jonas förbereder förrätten.
Varmrätten 🙂
På söndagsmorgonen anslöt ordinarie medlemmar i jaktlaget. Ordinarie lag och de nya jägarna delades in i två grupper, grupp syd med mig som jaktledare hade lagets södra jaktområde till förfogande och grupp nord, med jaktledare Anders, jagade på den norra delen.
Passen lottades och hundarna släpptes. Efter en inte allt för lång väntan hördes skott eka och nya jägaren Emil rapporterade att han fällt en tjur, grattis hälsningarna haglade. Ytterligare några rapporter om älgobservationer trillade in på radion.
Emil med sin fällda tjur.
Jag och jämten Skott hade nya jägaren Jakob som följeslagare på morgonen. Efter en stunds väntan kommer upptaget och jag ser i pejlen att det går i riktning rakt mot oss där vi står vid en hyggeskant. Jag säger till Jakob att kolla så att han ser ordentligt i siktet då det var rejält blött i skogen. En kviga blir synlig och vinklar upp bredsidan. ”Ok att skjuta” viskar jag till Jakob och han släpper skottet. Ingen nämnvärd reaktion på älgen som travar uppöver så jag uppmanar att skjuta ett skott till. Älgen tecknar rejält och försvinner in i skogen. Hunden stannar till strax innanför där vi sett älgen försvinna. Vi går fram och konstaterar att älgen ligger och Jakob har skjutit sin första älg. Jaktlyckan gick inte att ta miste på! Otroligt roligt att få vara med när en ny jägare fäller sin första älg 🙂
Jakob tillsammans med Skott vid sin allra första älg.
Efter stök med älgen går vi vidare in i såten och släpper Skott på nytt. Ytterligare ett upptag kommer men den älgen lyckas slingra sig förbi passkedjan och ut ur området.
Vi bryter morgonens jakt och tar, tillsammans med de nya jägarna i grupp syd, ur Emils älg. En viktig kunskap att ha som jägare och som det behövs lite träning för att behärska. Älgdragaren ”Manicken” fick jobba hårt för att transportera fram de fällda älgarna och bidrog till ett och annat skrattanfall.
”Manicken” fick slita.
Med älgarna ute ur skogen samlades hela gänget för lunch som Jonas tillagade över öppen eld. Återigen fantastiskt gott!
Lunchpaus.
Eftermiddagen bjöd på mer jakt och hundskall men inga ytterligare älgar fälldes.
Det var ett nöjt gäng nya jägare som packade ihop och drog sig hemåt med nya erfarenheter i bagaget.
Det gästande gänget nya jägare.
Jag kan konstatera att jag tillhör ett fantastiskt jaktlag som är otroligt öppna och samarbetsvilliga. Stort Tack för att ni ställde upp och tog hand om våra gäster på ett utomordentligt sätt.
Glädje och gemenskap får sammanfatta detta lyckade arrangemang!
Madde
Nu är jag less, så oerhört less.
Taiga har varit halt i en vecka, jag har böjt och klämt och töjt i henne men inte hittat något. Var in till veterinären i onsdags. Hon var halt när vi åkte in, på plats hos veterinären visade hon inga tecken på hälta och ingen skada kunde hittas, väl hemma igen var hon lika halt som innan. Väntade några dagar till men det blev inte bättre. Åkte tillbaka till veterinären igen och efter mycket sökande kunde det till slut konstateras att hon har en skelettskada i en tå beroende på ren och skär otur. Domen; 2-4 månaders total vila!
För många av er behöver jag inte skriva ett ord till. Jag for hem, gick och gömde mig och grät så snoret forsade.
Efter att ha snorat klart tog jag och tittade på några avsnitt av Småstadsliv och ”Älglösa” jaktlag, mungiporna for oundvikligen upp en nivå och jag kunde se något ljusare på tillvaron. Det hade kunnat vara värre, men det känns ändå väldigt tungt!
Det är svårt att beskriva hur mycket jakten och hundarna betyder. När en sådan här sak händer och man ser hela hösten tillsammans med Taiga segla bort är det lätt att hålla sig för skratt. Och när jag analyserar min egen reaktion inser jag vilken oerhörd stor del jakten och hundarna är i mitt liv. Obeskrivligt!
Nu har vi som tur är Abbe som är pigg och frisk men det var Taigas utveckling som jag mest sett fram emot att följa denna säsong. Hon är tre år och har utvecklats fint i skogen. Vi var uttagna att representera Västernorrland i länskampen i oktober och det har jag såklart sett fram emot, av detta blir det nu intet.
Jag ska bryta ihop ett tag till sen är det bara att försöka se framåt och komma igen. ”Älglösa” är bra terapi!
Madde
I lördags hade vi en ovanligt lyckad jaktdag. Morgonen startade med samling vid fem-snåret. Planen för dagen lades upp, pass lottades och vilka hundar som skulle släppas gjordes upp. På min lott föll passittning i mindre fördelaktig vind men så är det ibland.
Hundarna släpptes och upptagen kom efter inte allt för lång väntan. Tvåans hund gick ut med älg på en passkytt som inte gjorde några misstag och en ensam ko föll. Strax därefter fick Treans hund tag på ko med kalv som stod fast i upptaget, inte en allt för vanlig företeelse i början av september på våra marker. Trean smög på och fällde kalven, hunden fortsatte med kon i omväxlande stånd- och gångstånd. Det drog sig ner mot passkedjan i söder men lyckades efter många om och men slinka mellan två passkyttar och in på grannmarken där det åter blev stopp.
I vårt område har vi gott samarbete med grannlagen, ett telefonsamtal och det var grönt att gå in på ståndskallet. Trean har ett dåligt knä och nya fräscha ben behövdes. Jag och min far tog med glädje oss an uppgiften. Efter att ha gått runt för att komma rätt i vind och få lite höjd gentemot älg och hund närmade vi oss ståndskallet. Efter att ha bökat oss igenom ett tätare parti med yngre gran så öppnande sig skogen och sikten blev bättra. Vi tog varsin sida om en bröt vindfällen och jag fick älg och hund fint nedanför mig. Första läget gick inte att ta då hunden stod precis bakom älgen, när andra läget kom och hunden var utom fara tryckte jag av. En rusning och ytterligare ett utfall mot hunden hann kon med innan hon föll.
Nero som gjorde jobbet hade redan hunnit till bilen när bilden togs, synd!
Min far påstår att det är självklart att lämna företräde år sina barn…jag påstår att företrädet beror på att han hör väldigt dåligt och har svårt att lokalisera var hund och älg befinner sig… 😉
Sak samma, alltid lika roligt att få skjuta på ståndskall. Tack Anders som lämnade över läget!
Ytterligare en kalv fälldes på pass denna dag och jobb fick vi så det räckte. Lägligt nog gick vår fina gamla hemmabyggda älgdragare ”Manicken” sönder och framdragningen tog extra lång tid.
Söndagens jakt blev mer fiasko betonad. Det började redan när kaffet skulle kokas på morgonen, i samma veva som jag sticker sladden till perkolatorn i uttaget så händer något med strömmen och frysen, mikron och diskmaskinen slås ut, suck! Själva jakten blev inte mycket bättre, Taiga var halt och fick vila, inget upptag för Abbe och Tvåans hund fastnade i en rävfälla på grannmarken. Bara att bita ihop och komma igen 🙂
Sammanfattningsvis har vi haft en bra första älgjaktsvecka med 9 fällda älgar. Den årliga filékvällen blev också väldigt lyckad, supertrevligt att ett av grannlagen kom förbi och förgyllde kvällen!
Nu ångar vi vidare in i hösten!
Madde
Jag såg ett klipp på Facebook för en tid sedan som tjejgänget WeSki XC hade delat. En härlig hyllning till Britta Johansson Norgren och alla andra starka tjejer, men texten innehåller mer än så.
Sången fick mig att minnas en händelse från Vasaloppet 2016.
Det var strax innan Smågan. Vi låg tätt tätt i spåren ute på de stora myrarna, jag gjorde allt för att hålla min position och hålla stavarna hela. Plötsligt ropar mannen som ligger i rygg på mig med irriterad röst ”Hörru tjejen, flytta på dig!” Jag minns att det brann till rejält i skallen och jag fick använda mycket energi till att fokusera på att fortsätta forcera framåt istället för att vända mig om och säga honom några väl valda ord.
Med dryga milen kvar av loppet, när krafterna är slut, det är glesare mellan åkarna och det bara är viljan som driver en framåt glider en man upp vid min sida. Han frågar hur jag ligger till och vad jag har för mål med loppet. Frenetiskt stakande svara jag att jag tror jag ligger någonstans kring 40:e och mitt mål är topp 50. Han öser uppmuntrande ord över mig och ger otroligt mycket positiv energi. Glad i själen och med vetskapen att det snart är över skidar jag i mål på en 41:a plats och är supernöjd! Tack till denna okända man som tog sig tid och hejade fram mig i spåret, det vägde med råge upp den första mannens beteende.
Att som tjej slå sig in och ta plats i en mansdominerad värld är inte lätt. Det finns massvis av tjejer som är superkompententa men som inte gör så mycket väsen av sig, de hörs och syns inte på samma sätt som många män har förmåga att göra. Många av oss har liksom inte lärt sig det.
Fotograf: Laura Leyshon
Jakten är en av alla mansdominerade världar och en värld jag är en del av och kan relatera till. I mitt jaktlag är vi 11 killar och 3 tjejer. Ingen av oss tjejer har någonsin behandlats annorlunda än killarna, vi är jämlikar. Vi skämtar, diskuterar och respekterar varandra. Jag valdes till jaktledare för drygt ett år sedan för att laget ansåg mig lämpad för uppgiften, ingenting annat. Detta förhållningssätt borde vara en självklarhet överallt, för alla.
Tyvärr kan en alldeles för stor del av de kvinnliga jägarna vittna om tillfällen då de p.g.a. sitt kön har behandlats illa, så även jag. Att som kvinna gå in i en jaktbutik och bemötas arrogant och antas vara okunnig är ett klassiskt exempel men även grova påhopp förekommer tyvärr.
Vi borde ha kommit längre vad gäller jämlikhet i Sverige idag, vad är det som gör att det tar sådan tid? Är det rädsla? Brist på respekt och hänsyn? Jag vill att min 12-åriga dotter ska ha samma förutsättningar och möjligheter som sina jämnåriga killkompisar. Aldrig behöva kliva åt sidan och lämna plats eller behandlas illa för att hon är tjej.
Min gamla skidåkarvän Johanna Ojala är ett bra exempel på att det går att framgångsrikt slå sig fram i en mansdominerad värld. Med kunskap, ödmjukhet och en vilja att hela tiden utvecklas och möta nya utmaningar kan man komma långt. Till det krävs också att det finns de som tror på en, stöttar och ger en chansen.
Jag hoppas att vi i framtiden ser fler kvinnor på framträdande positioner i idrottsvärlden, inom jakten och i Företagssverige. Att jämlikhet är en självklarhet och att det är kompetens och ingenting annat som avgör vem som tillsätts på olika positioner.
Heja alla starka, självständiga kvinnor och heja alla stöttande, fördomsfria män!
Madde
Vilken fin helg jag, min syster Marie och vår mamma har haft!
Det hela började med att mamma tyckte det var dags för en ”tjejhelg”. Jag såg framför mig en visit till Stockholm eller dylikt och kan erkänna att jag inte var översugen på en sådan typ av aktivitet. Jag föreslog istället att vi skulle jaga ripa. Min syster har alltid hängt med på mina påhitt och för det mesta tycker hon det är roligt, att Marie skulle nappa på idén var jag ganska säker på. Att mamma däremot, som inte är jägare även om hon har jägarexamen, skulle tycka att idén var lika strålande som mig och Marie var jag inte helt övertygad om. Men hon är tuff och väldigt snäll min mamma så hon protesterade inte. I julklapp fick hon en snöcamodräkt och saken var klar 🙂
På fredagsmorgonen packade vi våra ryggsäckar och drog ut på äventyr. I bilen på väg till utgångsplatsen såg vi fyra ripor sitta mitt i vägen och hoppet om att hitta lite ripor steg. Glada i hågen spände vi på oss skidorna och drog iväg. Upp, upp, upp skidade vi. Vädret var växlande men mestadels fint, helt underbart att skida i björkskogen även om vi inte såg röken av några ripor.
Vi fortsatte enträget upp mot fjället, väl uppe konstaterade vi att vinden var hård och att fortsätta längre upp var inte att tänka på.
Vi vände istället ner i björkskogen igen och hittade en plats som låg hyfsat i lä där vi tog rast och stekte oss fantastiskt goda kolbullar, tänk vad god maten är utomhus 🙂
Lite kokkaffe på det så var vi redo att påbörja färden neröver. Mamma kämpade hårt och många vurpor blev det.
Efter många timmar på skidorna och inte en ripa i sikte var vi tillbaka vid bilen, glada för en fin dag tillsammans. Middag intogs hos Per och Anneli på Borgagården och kvällen avslutades i stugan. En dag helt i min smak 🙂
Lördagsmorgonen var aningen seg för vissa. Mamma valde att ta en lugn skidtur på egen hand medan jag och Marie ville ge oss ut på jakt igen. Mamma skjutsade ut oss och planen var att skida upp på fjället och tillbaka till stugan. Vädret var inget vidare med lätt snöfall, men sikten var rätt ok ändå och vinden svag. Första timmen kämpade vi i brant granskog med en decimeter klabbsnö under skidorna. Väl uppe i björkskogen började vi fundera om vi tagit oss vatten över huvudet, sträckan vi tänkt åka är ju inte alls lång när vi kör den med skoter, på skogskidor och blötsnö var saken en annan! Men vi är inte dom som ger sig i första taget och så många val hade vi inte heller. Efter en kort fikapaus, inga kolbullar eller kokkaffe denna dag, fortsatte vi jakten på riporna. Vi spanade och spanade, åkte och åkte utan att se tillstymmelse till spår efter några ripor.
När vi väl började färden neröver och i princip hade gett upp hoppet att få se några ripor så dök de upp. När vi i full fart kommer åkandes utöver en kulle så sitter de där i skydd av en gran. Vi hinner såklart inte få stopp på skidorna i tid och får se två ripor ta till vingarna. Får ögonen på en av dem igen men kommer inte till skott innan det är försent. Vi sörjde inte det särskilt utan var glada över att vi i alla fall hade fått se två vita fina fåglar. Sedan kom den stora utmaningen…att med skogsskidor ta sig ner för en opistad svart slalombacke. Ojoj vad benen darrade och vristerna ömmade när vi väl var nere! Kvällen bjöd på himmelskt goda älghamburgare, hemmagjorda strips och rödvin.
Som plåster på såren över den uteblivna jaktlyckan kan nämnas att det sägs vara dåligt med ripa i Borgafjällen i år. Men den uteblivna jaktlyckan spelar egentligen ingen roll för vår del, en härlig helg tillsammans med många skratt har vi haft.
Undrar om jag får med mamma ännu en gång? 😉
Madde