Morgonen är kall och klar, termometern visar på någon minusgrad. Jag stryker kopplet av Taiga som ilar iväg. Jag går sakta efter, det frasar under kängorna. Når en myr och stannar till, Taiga är längre ut på myren. Hon försvinner utom synhåll och jag står kvar och väntar. Minuterna går, förväntansfull njuter jag av stillheten.

Plötsligt bryts tystnaden av bestämda hundskall. Jag ler för mig själv. Tittar på pejlen, knappt 300m bort, ska det här verkligen stå? Hundskallen fortsätter eka, det står fast. En lyckokänsla sprider sig i kroppen, jag njuter av stunden. Kollar vinden, den är svag på syd. Funderar på hur jag ska angripa detta. Det kommer bli svårt men jag lovar mig själv att göra mitt bästa.

Börjar sakta gå fot om fot längs myrkanten. Tar mig in i ett parti med löv, sätter ner foten försiktigt försiktigt så jag till slut kan stödja på den och gör om proceduren gång på gång. Oändligt sakta går det. Lövet byts mot öppen tallskog. Här går det lite bättre, mossan är lättare att trycka till utan att det låter så mycket. Sneglar på pejlen, 150m. Siktar på en liten höjd en bit framför mig. Tar jag mig dit kanske jag kan ana något. Fortsätter att fot om fot sakta ta mig framåt. Når höjden, 80m. Den öppna tallskogen byts mot tät gran. Hör att det sakta börjar flytta sig ut mot myren intill. Får syn på en viltstig som jag tyst kan ta mig fram på. Kommer ut genom tätningen och myren öppnar sig framför mig. Här bär mossan så jag snabbt och ljudlöst kan ta mig fram, skönt. Tar några snabba kliv. Får syn på Taiga i sin röda väst där hon frenetiskt jobbar på. Förväntar mig vita älgben men får istället syn på björnen.

Där på andra sidan den frusna myren står Den, i skenet av solen som precis tagit sig upp över trädtopparna. Detta ögonblick kommer jag för alltid bära med mig. Fantastisk häftigt och vackert!

Jag stöter. Går fram och studerar spåren. Tänder en tjärvedsbrasa, dricker en kopp kaffe och njuter!

Magiskt!

Madde