#metoo

Hashtaggen #metoo är högaktuell och man kan på sociala medier läsa massvis av historier där kvinnor berättar om övergrepp och/eller sexuella trakasserier de blivit utsatta för. Nedslående läsning men positivt att problemet kommer fram i ljuset! Förhoppningsvis bidrar det till att öppna ögon och till förbättring.

Själv har jag aldrig fysiskt blivit utsatt för något men en händelse som jag direkt kom att tänka på är denna;

Jag tror året var 2006. Jag hade dragit ihop en jakt enbart för tjejer. Några av oss testade att vi hörde varandra i radioapparaterna. Plötsligt kommer en mansröst in på radion och säger med hotfull stämma: ”Håll käften. Småfittor ska inte vara i skogen!”.

Vad gör man? Vad säger man? Chockad. Mållös. Under dagen kom ytterligare några kommentarer från samma stämma, uttalandena var allt annat än trevliga.

Jag tog kontakt med min far och vi åkte tillsammans och konfronterade jaktledaren i det jaktlag kommentarerna kommit ifrån. Jaktledaren förnekade att han hört något och sade sig inte ha en aning om vem som kunde ha gjort uttalandena. Besviken och förödmjukad gick jag därifrån. Det är klart att han visste!

Typerna som håller idioterna om ryggen, förminskar, förnekar, tiger gör mig nästan mest förbannad! Hur svårt ska det vara att stå rak i ryggen och göra rätt?

Det jag här berättar är inga sexuella trakasserier eller något övergrepp. Eller någon form av övergrepp är det kanske, verbalt övergrepp? Det är i alla fall ett skrämmande synsätt på kvinnor. En obehaglig upplevelse och jag kände en tid efter detta en väldig olust att jaga i närheten av denna mark.

Jag tror att vår viktigaste uppgift är att uppfostra våra pojkar till empatiska, ödmjuka killar som inte skulle drömma om att behandla en tjej illa och som vet att ett nej är ett NEJ.

Respekt!

Madde

PS. Läs gärna inlägget ”Störst går först” också DS.
https://blandalgarochskog.com/2017/03/15/storst-gar-forst/

Störst går först?

Jag såg ett klipp på Facebook för en tid sedan som tjejgänget WeSki XC hade delat. En härlig hyllning till Britta Johansson Norgren och alla andra starka tjejer, men texten innehåller mer än så.

Sången fick mig att minnas en händelse från Vasaloppet 2016.
Det var strax innan Smågan. Vi låg tätt tätt i spåren ute på de stora myrarna, jag gjorde allt för att hålla min position och hålla stavarna hela. Plötsligt ropar mannen som ligger i rygg på mig med irriterad röst ”Hörru tjejen, flytta på dig!” Jag minns att det brann till rejält i skallen och jag fick använda mycket energi till att fokusera på att fortsätta forcera framåt istället för att vända mig om och säga honom några väl valda ord.

Med dryga milen kvar av loppet, när krafterna är slut, det är glesare mellan åkarna och det bara är viljan som driver en framåt glider en man upp vid min sida. Han frågar hur jag ligger till och vad jag har för mål med loppet. Frenetiskt stakande svara jag att jag tror jag ligger någonstans kring 40:e och mitt mål är topp 50. Han öser uppmuntrande ord över mig och ger otroligt mycket positiv energi. Glad i själen och med vetskapen att det snart är över skidar jag i mål på en 41:a plats och är supernöjd! Tack till denna okända man som tog sig tid och hejade fram mig i spåret, det vägde med råge upp den första mannens beteende.

Att som tjej slå sig in och ta plats i en mansdominerad värld är inte lätt. Det finns massvis av tjejer som är superkompententa men som inte gör så mycket väsen av sig, de hörs och syns inte på samma sätt som många män har förmåga att göra. Många av oss har liksom inte lärt sig det.

Fotograf: Laura Leyshon

Jakten är en av alla mansdominerade världar och en värld jag är en del av och kan relatera till. I mitt jaktlag är vi 11 killar och 3 tjejer. Ingen av oss tjejer har någonsin behandlats annorlunda än killarna, vi är jämlikar. Vi skämtar, diskuterar och respekterar varandra. Jag valdes till jaktledare för drygt ett år sedan för att laget ansåg mig lämpad för uppgiften, ingenting annat. Detta förhållningssätt borde vara en självklarhet överallt, för alla.

Tyvärr kan en alldeles för stor del av de kvinnliga jägarna vittna om tillfällen då de p.g.a. sitt kön har behandlats illa, så även jag. Att som kvinna gå in i en jaktbutik och bemötas arrogant och antas vara okunnig är ett klassiskt exempel men även grova påhopp förekommer tyvärr.

Vi borde ha kommit längre vad gäller jämlikhet i Sverige idag, vad är det som gör att det tar sådan tid? Är det rädsla? Brist på respekt och hänsyn?  Jag vill att min 12-åriga dotter ska ha samma förutsättningar och möjligheter som sina jämnåriga killkompisar. Aldrig behöva kliva åt sidan och lämna plats eller behandlas illa för att hon är tjej.

Min gamla skidåkarvän Johanna Ojala är ett bra exempel på att det går att framgångsrikt slå sig fram i en mansdominerad värld. Med kunskap, ödmjukhet och en vilja att hela tiden utvecklas och möta nya utmaningar kan man komma långt. Till det krävs också att det finns de som tror på en, stöttar och ger en chansen.

Jag hoppas att vi i framtiden ser fler kvinnor på framträdande positioner i idrottsvärlden, inom jakten och i Företagssverige. Att jämlikhet är en självklarhet och att det är kompetens och ingenting annat som avgör vem som tillsätts på olika positioner.

Heja alla starka, självständiga kvinnor och heja alla stöttande, fördomsfria män!

Madde